ailasworld

ailasworld

Jag och mina änglar

BerättelserSkapad av Aila Lundquist 2016-10-15 10:37
Jag och mina änglar

Det var tidigt 1950 tal, nere på jorden.
Jag var fortfarande uppe hos min änglafamilj.
Men det diskuterades att jag skulle gå ner på jorden igen och uppleva ytterligare ett nytt liv.

Samtidigt träffades ett ungt par och blev förälskade i varandra.
Det blev många möten i hemlighet, ingen fick veta något.
De var ju så unga, strax under 20 år.
Eftersom de kom från en "finare familj", så måste de ju uppföra sig ordentligt. Som det anstår familjen.

Men, deras kärlek gick inte att ta miste på.
Deras kärlek gick inte att stoppa.
Kvinnan hade precis börjat studera vid läroverket och den unge mannen hade precis fått sitt första jobb. Varje dag efter skola och jobb gjorde de allt för att få stunder ihop. I all hemlighet. Just bara för att vara.

Men självklart märkte deras föräldrar att något pågick.
Så den unga kvinnan tvingades att gå hem direkt efter skolan varje dag. Och förbjöds att gå ut på kvällen.
Oj, va de led, de unga tu. De höll på att bli galna, visste inte vad de skulle ta sig till. De ljög om allt mellan himmel och jord, bara för att kunna vara tillsammans.
De försökte på alla sätt att skicka meddelande till varandra , och det fungerade till viss del.
På söndagarna fick man gå ut på promenad, så som brukligt var på den tiden. Ibland kunde de få till en promenad i ensamhet. Bara de två.

Det var vid ett sådant tillfälle som det blev bestämt. Att nu var det min tur att komma ner till jorden för ännu ett liv.

Jag började växa i min mammas mage. Jag rörde mig fritt mellan de olika dimensionerna, mellan min mammas livmoder och min änglafamilj. Ja egentligen var jag mer där uppe hos dem än här nere på jordeplan.

Mina unga blivande föräldrar var till slut tvungna att berätta för sina respektive föräldrar, att de väntade mig.
Som tiderna var då, blev det bestämt med förlovning och bröllop i all hast.

Jag kunde så väl känna av stämningen mellan mina blivande föräldrar, hur den blev kyligare och kyligare. Det blev ju inte alls som de hade tänkt sig. De blev mer och mer irriterade på varandra och deras innersta mörka sidor visade sig allt tydligare. Saker som de kastade kunde komma flygandes genom rummet och skrik och bråk tillhörde nu mera vardagen.
- Försvinn ur min åsyn. Jag vill aldrig mer se dig! Skrek min mor.
- Tack, det ska bli jävligt skönt! skrek då min far tillbaka och gick.
Det var vid dessa tillfällen som jag lämnade denna dimensionen och tog min tillflykt till min änglafamilj i stället.

Jag kände djupt min mammas gråt och förtvivlan när hon blev lämnad i sin ensamhet. Hon kände sig mer och mer misslyckad och önskade att hon aldrig hade blivit gravid.
Hon visste inte hur hon skulle hantera det.
Hon gick så långt att hon till och med försökte ta bort mig, genom abort.

Det kom en hemsk känsla in i mig, som jag inte visste vad det var. Det var rädsla och övergivenhet.
Och min blivande pappa höll sig mer och mer borta. Till sist kom han överhuvudtaget inte hem på kvällar och nätter längre.

Då jag var 7 månader in i graviditeten, hände något märkligt.
Eftersom jag fortfarande hade min starka kommunikation med och band till min änglafamilj hade jag fått reda på att det var ett tufft och annorlunda liv som väntade mig på jorden. Men jag visste också att jag skulle klara det, för jag var så stark.
Det var därför som aborten misslyckades.

Det var vid denna tidpunkt som min änglasyster kom. Hon kom ner genom navelsträngen och gav mig tillbaka mina vingar. De bildades på nytt i mina skulderblad och på så sätt skulle jag alltid behålla min starka kontakt med min änglafamilj som stod mig så nära.
De skulle jag aldrig glömma. De fanns alltid där för att stötta mig. Jag skulle aldrig vara ensam.

Men min mamma blev helt ensam.
Pappa hade hittat en ny kärlek.
Så skilsmässan låg bara och väntade.

Så äntligen kom dagen med stort D.
Det var dags för mig att födas.

Det var början av hösten, vinden var frisk och höstlig, solen sken och de fallna löven färgade trottoarerna i rött och gult.
Det var en helt underbar dag i början av september.

Min mamma var skör, blek och kraftlös ty hon hade mått väldigt dåligt under hela graviditeten.
När hon kände en brännande smärta i sitt underliv trodde hon att hon skulle svimma. Så kom ännu en smärtattack. Och ytterligare en! Nu var den ännu starkare och denna gången var hon tvungen att luta sig mot ett träd.

Men nu, nu ville jag bara ut!

Då gick vattnet, hon sjönk ner mot trädstammen och började skrika.
- Varför? Varför? Jag vill inte mer! Jag orkar inte mer! skrek hon förtvivlat.

Som tur var kom en äldre gumma fram till henne och tog hennes hand.
- Seså, unga kvinna, sa hon. Detta är inte farligt det är helt naturligt. Jag sitter här hos dig så länge det behövs. Är det någon vi kan kontakta, din make eller så?

Men min mamma bara skakade på huvudet.
Just då kom en ny värk, som fick henne att skrika rakt ut av smärta.
- Aj, skrek hon av sina lungors fulla kraft.
Gumman förstod, att nu var det dags.

Det hade bildats en liten folksamling av nyfikna människor runt omkring dem.
Någon sprang iväg för att försöka låna en telefon så de kunde ringa efter en ambulans.
En ung kvinna, tog en extra filt som hon hade till sitt barn och gav till gumman.
En annan kvinna tog av sig sin kappa för att skyla min mamma så gott som det gick
för alla nyfikna blickar.
Alla män bara hastade förbi.

Det var då jag passerade glömskans kanal och ett tu tre, så tittade jag ut i denna världen.
Det var där, bland de vackra löven under trädet, som jag tog mitt första andetag i mitt nya jordeliv.
Den gamla gumman svepte in mig i den gula lånade filten samtidigt som ambulansens sirener kom allt närmre.
Allt gick bra för oss båda två, min mamma och mig.
Väl på lasarettet så kunde min mamma pusta ut.

Den gamla gumman kom och hälsade på oss nästan varje dag, besöken muntrade upp min mamma och jag kunde tydligt se ett ljussken runt henne varje gång gumman kom i närheten.

Det var något konstigt med mig, något som läkarna inte kunde förstå sig på. Det var mina skulderblad, de stod ut lite och så var de lite fluffigt duniga.

Och min mamma, hon blev skrämd. Hon tyckte att jag var ett väldigt konstigt barn.

Jag pratade fortfarande med min änglafamilj, på telepatiskt vis, och visste på så sätt hela tiden vad som skulle hända. Men det var inget som min mamma märkte av.
Tyvärr så blev hon skörare och skörare i sitt sinne och hon fick svårt att ta hand om både sig själv och mig.

Min pappa var inte alls glad över mig. Han tyckte bara att jag var till besvär. Och så udda dessutom. Konstig helt enkelt. Han hade aldrig rört vid mig.
Dessutom hade han ett nytt barn på gång med sin nya kärlek. Ett ofött barn som han redan älskade.
Det kunde jag så tydligt se i hans ögon.

Så blev det äntligen dags för mina föräldrar att skriva på skilsmässohandlingarna. Jag hade hunnit bli två månader gammal och min pappa blev tvungen att hålla mig för första gången, när min mamma skrev under handlingarna med sitt namn.

När de sedan går därifrån, så händer det som inte får hända. Av någon oförklarlig anledning råkade de tappa mig i stentrappan! Jag kommer så väl ihåg den överväldigade känslan av övergivenhet och rädsla som kom över mig igen. Samtidigt så ser jag min änglafamilj som tar mig i sin famn. Det var som om jag svävade i luften ovanför trappstegen och landade relativt mjukt på stentrappan.
Sedan ekade trapphuset av barnskrik blandat med min mammas skrik av rädsla och panik och det fick barnavårdsnämnden att springa ut i trappen för att se vad som stod på.
Tack vare min änglafamilj klarade jag mig utan skador. Människorna runt omkring talade om änglavakt!

Min pappa bara gick sin väg och därmed försvann även min farmor, farfar och min pappas syskon.
Det var siste gången jag såg honom.

Jag växte upp som ett ensamt barn som fick klara mig mycket själv. Men egentligen så brydde jag mig inte eftersom jag fortfarande hade min änglafamilj och min änglasyster så tätt inpå i mitt liv. Vi lekte dagligen i ängladimensionen. När vi leker där, då fäller vi ut våra vingar i full storlek och flyger runt och sprider våra änglaenergier. Det var så skönt och roligt att vara där.
Min mamma hon gjorde så gott hon kunde, med hjälp av sin föräldrar. Men hon mådde inte så bra i sitt inre.
Ibland ritade min mamma klippdockor till mig med jätte fina kläder. Dem kunde jag sitta och leka med i timtal.
Alltid, när hon gjorde något med sina händer, som att rita, sticka, sy eller virka så lös det ett fint ljus runtom henne. Det var så fint, då kunde man se att hon mådde riktigt bra.

Mina vingar växte mer och mer och ibland, var det riktigt svårt att dölja dem.
Puckelrygg, sa visst läkarna att det hette, på människospråk.

Och visst, kände jag mig annorlunda mot hur andra barn var.
Jag förstod dem inte riktigt.
Ibland, när min mamma var jätte ledsen, tittade jag på henne med mina ljusa djupa blå ögon och lade mina händer på hennes hjärta. För det hade min änglafamilj sagt åt mig att göra. Men då blev hon så rädd, för hon fick ett inre lugn, som hon inte förstod. De gånger detta hände visste hon inte vad hon skulle göra, utan gick ut ur rummet.

Ibland fick jag vara ute på gården och leka lite. Men jag hade aldrig några lekkamrater, för barnen på gården tyckte också att jag var konstig. Så de ville aldrig leka med mig och till sist blev det så att jag fick gå ut när inte någon annan var ute.
Och det passade mig perfekt, för då kunde jag få leka med djuren i lugn och ro. Alla djur drogs till mig. Där fanns så många fåglar, som kvittrade vackert och jag förstod vad de menade med sitt kvittrande. Sedan fanns det daggmaskar, spindlar och myror som också var jätteroliga att leka med.
Jag hade sett hur de andra barnen hade trampat ihjäl dessa små kryp och det gjorde så ont i mitt hjärta.
Det som var så bra var att djuren kunde flyga eller klättra upp till mitt fönster på 2:a våningen. Så vi kunde leka fast jag inte fick gå ut.

Sedan hade vi ju också den gamla gumman , som hjälpte till när jag föddes. Hon fortsatte att vara en vän till oss. Jag kände hur hon tyckte om mig och hon passade mig mycket under alla år. Hon blev som en extra mamma för mig.
Gumman, som jag alltid kallade henne för, var väldigt intresserad av örter och växter. Hon kallade mig alltid för " mitt barn" förutom när jag inte var tillräckligt uppmärksam eller lydde riktigt, då kallade hon mig för tösen!

Hon såg och hörde vad inte andra såg och hörde. Hon insåg väldigt tidigt att det var något väldigt speciellt med mig och som man inte behövde vara rädd för.
Hon trodde inte ett skvatt på vad läkarna hade sagt om min puckelrygg.
Hon hade genomskådat mig för längesedan, hon hade till och med sett när jag lekte med min änglasyster och vi hade fällt ut våra vingar.
Hon försvann så lätt in i min värld när hon tittade mig i ögonen. Då kände jag så starkt hennes kärlek, både till mig och min änglafamilj.

Hon hade även sett när jag helade djuren ute på gården, och ibland kunde det även hända att djuren kom upp vid min sida när vi skulle gå och handla.
När jag klappade dem kunde gumman se hur det gick en stråla genom mina händer och att det gick en varm healingvåg genom djuren. Jag kunde se tacksamheten i djurens ögon och jag bara log.
Det var någon utav de tillfällen när jag kände mig så lycklig och behövd.

Ibland kunde min mage skrika utav hunger och då var det alltid något djur som visade vad jag kunde äta. En gång var det till och med en hund som stal ett bröd till mig. Jag kommer så väl ihåg det. Vi hade en liten speceriaffär över gatan och en utav de lösspringande hundarna sprang in i affären och kom ut med ett bröd i munnen. Han som ägde affären kom utspringandes efter hunden och svor en lång ramsa, han var alldeles röd i ansiktet av ilska.
Men hunden bara for över gatan och släppte brödet vid min port och viftade på svansen. Sen fortsatte han att springa sin väg.
Jag bara skrattade och tyckte att det var så roligt. Men jag hann att tacka hunden och sprang glatt upp till min mamma och berättade vad som hade hänt. Men hon trodde ju inte på mig utan trodde att det var jag som hade stulit brödet och all min glädje försvann.
- Nej vet du vad! Du får gå och lämna tillbaka brödet, annars får du stryk, bannade hon.
Men, jag smög in till mitt rum i stället och började gråta. Brödet smakade inte alls så gott längre. Då kom min änglafamilj och tog mig i deras famn och tröstade mig. Då jag kände deras trygghet blev jag lugn och somnade.

Annat vad det hos gumman. Då fick jag både mat och dricka, rena kläder och en skön säng att sova i. Hon tvättade mig ordentligt och kammade mitt hår. Det var något helt annorlunda att vara där. Visst hade jag en säng hemma också, men den kändes bättre hos gumman.

En gång fick jag en nalle av gumman. Så glad jag blev. Jag älskade denna nalle över allt annat. Mikael döpte jag den till. För en utav mina änglar hette så och han var alltid så snäll mot mig. Han gav mig kraft och värme när jag behövde det som mest.

Så kom tiden för skolan.
Det där med bokstäver och läsa, det var ingen lätt uppgift för mig. För alla bokstäver bara hoppade runt och bytte plats, tyckte jag. Med siffror gick det lite bättre.
Och gymnastiken den slapp jag, som tur var. För den kunde ju vara skadlig för min puckelrygg, sa läkaren.
Men ett extra bra minne hade jag. Jag kom ihåg allt som läraren berättade på lektionerna. Och i stället för att skriva, kunde jag ibland få rita mina berättelser. För rita var det bästa jag visste. Och fick mycket beröm av min lärare för det.
Det var jag och en pojke i klassen ,som var bäst på att teckna. Så ibland kunde vi få en uppgift ihop och det var jätte kul. För annars var jag ensam där också.

Det ingen visste, var att även jag kund se så mycket när jag tittade in i människornas ögon. Då såg jag personen som den var, och hela dess liv både nu och vad den hade gjort.
Ibland berättade jag lite för pojken, han tyckte att det var spännande och han var inte ett dugg rädd.

Så åren gick och jag växte upp.
Att få ett jobb, var ju inte så lätt. Inte för vem som helst och absolut inte för mig som ansågs vara så annorlunda och stack ut från mängden. Hur jag än försökte, så blev svaret alltid nej, tyvärr.

Vingarna blev svårare och svårare att dölja. Jag fick alltid vara klädd i en lång särk med band runt midjan. Banden kunde jag ju byta färg på, men det var också allt. Och det såg verkligen ut som om jag hade en puckel på ryggen.
Utstött var en känsla jag alltid bar med mig och även mitt självförtroende fick sig en rejäl törn.
Varför kunde jag inte vara som alla andra, tänkte jag ofta i min ensamhet. Ibland brydde jag mig inte alls, men ibland grät jag bittra tårar. Jag ville ju vara som alla andra, jag ville ju höra till. Och min pappa, varför ville han inte ha mig? Vad hade jag gjort för fel? Jag skulle ju kunna ge honom en kram när han var ledsen, för det visste jag att han var ibland. Och alla mina frågor, som ingen kunde svara på, tänk om han hade kunnat svara på dom? Det var många olika känslor och funderingar som for igenom min lilla kropp.
Sedan förstod jag inte heller, varför nästan alla vuxna människor ljög. Det hade jag fått lära mig att man inte fick. Ändå sa nästan alla vuxna en sak, fast dom menade något annat. Var inte det att ljuga?

En gång så frågade jag änglarna varför det blev så, att ibland var min mamma så ljus och fin och jag såg alla som var med henne. Och ibland var hon bara så ledsen. Varför kallade hon då inte bara på sina vänner i himlen som jag gör??
Då svarade änglarna mig, att alla människor har änglar runt sig. Men det är inte alla som märker av dem eller kan se dem. Ibland kan man bli så ledsen, att man glömmer bort att se dem. Som att man "stänger av". Då kan inte änglarna göra något, som att komma och trösta. För människa har något som heter fria viljan och kallar man inte eller ber att de ska komma eller vara med, så håller de sig på avstånd. Men de finns alltid med oss. För de vaktar och passar oss, kan man säga.
-När din mamma har det ljuset så mår hon bra, då har hon änglarna nära och allt är kul. Det är ungefär som änglarna berättar för henne vad hon ska göra och så bara gör hon det, berättade de.

Naturen blev min räddning, där kunde jag slappna av och vara mig själv. Jag älskar att sitta vid trädrötterna och lyssna på trädens budskap.
Jag kom ju från himlens änglar ner till vår Moder Jord och föddes vid trädrötter. Så det är väl inte konstigt, att jag känner mig som bäst där?

Jag tillbringade nästan hela min tid tillsammans med gumman.
-Kom nu mitt barn, jag ska lära dig allt om naturens helande örter och växter. Vilka som ska torkas och vilka man ka utvinna olja ifrån, brukade hon säga.
Gumman lärde mig allt.
En dag på våra promenader, hittade vi en fallfärdig stuga. Vi blev lika förälskade i den båda två.
Gumman sålde sitt gamla hus och köpte denna stugan i stället. Vi flyttade in där tillsammans och började göra oljor och krämer för alla sorters krämpor.
Gumman hade en hel del kontakter innan, så det spred sig fort.
Både människor och djur drogs ut till vår lilla stuga. Där blev de helade och fick olika sorters hjälp både av mig och gumman.

Den sista tiden som min mamma hade kvar tog vi ut henne till stugan. Så hon fick sluta sina dagar i lugn och ro i sitt hjärta. Hon hade gjort allt hon hade kunnat. Man kanske kan tycka att det var alldeles för tidigt för henne att lämna jordelivet men, när det är dags så är det. Dags att fortsätta i ett annat liv.

Om du är ute på vandring och hittar en liten stuga ute i skogen där ett starkt Gyllene Ljus lyser ovanför, då är jag säker på att du har kommit rätt. Ser du dessutom änglar som svävar förbi eller möts av en ängel som tar emot dig, då kan du vara helt säker på att du är på rätt plats.

Blir du dessutom bjuden på en kopp kaffe eller en mugg magiskt örtte av en tandlös gammal gumma, som har hjärtat på rätta stället.

Då säger jag - DU HAR KOMMIT FRAM!
VÄLKOMMEN

alv



  • Kommentarer(0)//blogg.ailasworld.com/#post30